Både Fredrik och jag upplevde en blandning av förväntansfullhet och nervositet. Nu var det ju äntligen så nära att vi skulle få träffa det nya tillskottet till familjen, men samtidigt lite skrämmande med allt det medicinska omkring igångsättningen av förlossningen.

Omkring klockan 10:00 satte barnmorskan in plåstret. Jag fick gå och lägga mig på min säng på avdelningen för att vänta och se vad som skulle ske. Efter drygt en timme började jag få sammandragningar och läkaren på avdelningen avgjorde att det skulle vara bäst om jag fick flytta upp till förlossningen. Vid 12:00 drog värkarna igång på riktigt, det hade tydligen räckt med plåstret som barnmorskan satte in. Den första värken jag kände kom så snabbt och oväntat och gjorde så ont att tårarna började rinna, något som jag inte upplevde en enda gång under Pontus förlossning. Nästa värk kom redan efter 30 sekunder. Eftersom förlossningen blev igångsatt fortsatte värkarna att vara väldigt täta och intensiva, det var vid vissa stunder 1-2 minuter mellan värkarna. Jag fick dropp i två omgångar för att bromsa upp dem, detta eftersom jag aldrig riktigt hann hämta mig från en värk förrän nästa kom. När värkarna var som mest täta undrade jag hur jag skulle orka med hela förlossningen. Men jag visste ju att jag skulle få ett litet syskon till Pontus för besväret, så det gjorde att smärtan blev förhållandevis obetydlig.

Klockan 16:15 var jag öppen 3 cm av de 10 cm man ska vara öppen för att utdrivningsskedet ska sätta igång. Till en början använde jag endast lustgas som bedövning för värkarna, men 17:30 kände jag att nu vill jag ha epiduralbedövning. Det tog drygt en halvtimme för narkosläkaren att komma, vilket kändes som en evighet. Jag frågade Fredrik mellan värkarna om jag inte skrek högt, men han sa att det inte lät så mycket eftersom skriken kom in i lustgasmasken. Det enda jag kunde tänka på var de framfantiserade stackars första gångs föderskor som gick fram och tillbaka i korridoren och hörde mina skrik.

Efter flera misslyckade försök att lägga epiduralbedövningen fick jag krystvärkar klockan 18:30. Efter tre minuter gick vattnet, eller rättare sagt forsade vattnet ut eftersom fosterhinnorna inte spruckit tidigare.

Klockan 18:36, tre krystvärkar senare bokstavligen flög den lilla bebisen ut, så snabbt att ingen hann med att ta emot henne. Sedan gick allt väldigt fort, det enda jag uppfattade var att bebisen inte andades och att någon snabbt klippte navelsträngen och så sprang de iväg med henne. Fredrik han aldrig uppfatta vad som hände och stod helt frågande när någon undrade honom om han ville följa med. Jag sa åt honom att följa med bebisen. Efter några minuter fick den tillkallade barnläkaren och barnsköterskorna igång andningen på henne i ett intilliggande akutrum. De kom sedan tillbaka in till mig och jag fick hålla den lilla bebisen i några minuter innan hon flyttades ner till prematuravdelningen för observation. Eftersom jag hann ha bebisen hos mig så kort stund hade jag aldrig tid att memorera hennes ansiktsdrag och än mindre knyta an till henne. Så än så länge hade hon inte hunnit bli så mycket mer än ”bebisen” för mig. Fredrik fick frågan av personalen från prematuravdelningen om han ville följa med bebisen eller stanna hos mig.

När vi gick i föräldragrupp efter Pontus födelse berättade en mamma om vilken jobbig upplevelse hon hade haft när hon hade blivit lämnad ensam i förlossningssalen medan bebisen och pappan hade försvunnit. Till min glädje kom Fredrik ihåg hennes historia och valde att stanna kvar hos mig.

När moderkakan hade kommit ut passade vi på att ringa till våra närmsta och berätta att det var en mycket liten tjej som hade kommit ut. Hon vägde endast 2160 gr och var 43 cm lång. Det var mer än ett halvt kilo mindre än vad läkaren hade uppskattat vikten till under tillväxtkontrollerna. Alla blev så glada, men de blev ju förstås lite bedrövade när de hörde att hon hade flyttats direkt ner till prematuravdelningen.

När vi hade upplevt en så fin förlossning i samband med Pontus födelse kändes det så snopet att vi helt plötsligt satt helt ensamma i förlossningssalen, utan vår lilla nyfödda bebis. Fredrik hade ju inte ens fått klippa navelsträngen, bebisen hade inte fått ligga på mitt bröst och sakta söka sig till bröstvårtan. Fredrik hade inte heller fått tvätta av den nyfödda bebisen, något som han uppskattade så mycket när Pontus kommit till världen. Vi hade knappt haft tid att känna några kärleksfulla känslor för henne innan hon försvunnit ut ur rummet. Hela den sista halvtimmen kändes plötsligt så främmande och nästan iscensatt.

Under tiden vi ringde runt fick vi in lite fika till oss, för att få tillbaka lite av de krafter vi båda förlorat under förlossningen. En halvtimme efter att personalen från prematuravdelningen hade tagit med sig Tilda dit kom en läkare upp därifrån. Han hade en väldigt allvarlig min och det kändes som om magen vändes ut och in på mig. Läkaren berättade att bebisen hade något som kallades navelbråck och att det krävdes en operation av det. Han talade om att det i stort sett innebar att huden vid naveln inte hade slutit tätt och att man såg bukväggen genom hålet. Operationen skulle ske i Uppsala på Akademiska Sjukhuset och Tilda skulle transporteras dit med sjuktransport i ambulans dagen efter.

När läkaren hade gått försökte vi smälta vad han egentligen hade sagt. För första gången i ledet av många kris- och chocksituationer under de kommande månaderna reagerade jag inte alls som jag tidigare kunnat föreställa mig att jag skulle under chock. Den första tanken jag fick var att vi måste komma på ett namn till vår dotter, jag ville inte ha ett namnlöst litet barn liggandes ensam på sjukhuset! Vi hade tidigare under graviditeten funderat på Matilda, men det kändes inte riktigt bra. Medan vi satt i förlossningssalen och funderade kom jag på – Tilda! Fredrik tyckte direkt att det var ett bra namn, så Tilda fick det bli.

Vi bestämde att det var bäst om vi ringde på en gång och uppdaterade alla som vi tidigare pratat med, så att de skulle veta vad som skulle hända det närmsta dygnet.

När vi hade fikat klart frågade en barnmorska om vi ville åka ner till vår dotter. Jag tror att dramatiken under de sista timmarna hade gjort mig totalt förvirrad, det enda jag kunde tänka på var att jag behövde duscha. När barnmorskan sa att det skulle jag ju kunna göra sedan, nere på BB började jag få tillbaka sinnesnärvaron. Självklart skulle vi åka direkt ner och träffa vår lilla tjej, vår Tilda.  Jag fick sätta mig i en rullstol, så började vi färden genom korridorerna mot prematur-avdelningen och vår nyfödda dotter Tilda.

Skrivet av  mamma