Måndagen den 9 november var det dags för moderkaksprovet som vi skulle göra i Uppsala. När kallelsen kom på posten insåg vi efter något funderande att vi skulle åka tillbaka till samma byggnad där vi hade varit tillsammans med Tilda lite drygt ett år tidigare. Det kändes riktigt skrämmande. Eftersom undersökningen skulle ske klockan 8:00 på morgonen åkte vi ner till Uppsala dagen innan, för att övernatta hos några vänner. Vi hade en trevlig dag och kväll tillsammans, vilket gjorde att vi till stor det kunde koppla bort det jobbiga som väntade oss, men det låg ändå kvar där i bakgrunden och malde. Den mesta nervositeten berodde på att vi skulle tillbaka till samma byggnad som vi bott i när Tilda var inskriven i Uppsala, men även på den missfallsrisk som fanns i och med provet. 

Så snart vi körde på den parkering som bilen stod på under veckan vi bodde i Uppsala med Tilda, kände jag klumpen i halsen växa. När vi stod utanför den ytterdörr som vi så många gånger gått igenom kom tårarna och de övergick snart till den högljudda gråten som jag upplevt så många gånger det senast året. Fredrik sa till mig att det var ju fortfarande inte för sent att ångra sig, vi kunde vända om jag ville. Men när jag tänkte på att vi tagit oss såhär långt ville jag inte ge upp. Tårarna fortsatte forsa när vi gick förbi cafeterian, runt ett hörn och fram till hissen. Till min fasa såg jag när vi steg in i hissen att vi skulle till den våning där Familje-BB låg. När hissdörrarna gled isär och vi tagit ett par steg in på våningen insåg vi att det inte fanns någon annan väg att gå än genom dörrarna in på Familje-BBs avdelning. Det var nästan chockartat att kliva in genom dörrarna och se bänken vi suttit på, skåpet där vi hämtat en vas till en blombukett och allt annat vi kände igen. Vid det här laget kunde inte tårarna sluta rinna och det kändes som att klockan på ett ögonblick vridits tillbaka nästan ett år. Jag kände att hopplöshet, ovisshet och sorg vi upplevt i de lokalerna. Sköterskan som skulle sköta inskrivningen trodde att mina tårar rann av nervositet för undersökningen. Eftersom jag inte själv klarade av att tala fick Fredrik kortfattat förklara för henne varför jag grät. För första gången tyckte jag att det var riktigt skönt att få sitta och vänta på att få träffa läkaren, jag hann lugna ner mig något så pass att tårarna slutade rinna innan det var vår tur. 

Det var en något äldre förtroendeingivande läkare som tog provet på moderkakan. Efter att vi lite kort pratat lite och han hade gjort en ultraljudsundersökning var det dags för sticket. Jag låg på sängen och spände mig ordentligt, vågade knappt andas när han stack in nålen. Det gjorde inte så ont, men kändes väldigt obehagligt att ha nålen inne i magen. På mindre än en minut var allt klart. De gjorde en första enkel undersökning av innehållet i sprutan och konstaterade att de hade fått ett bra prov. Efter undersökningen måste jag sitta stilla i en halvtimme innan vi kunde hoppa in i bilen för att köra hem. Vi bestämde att det bästa var ett sätta oss i cafeterian och ta en fika. När vi kom ut i korridoren och gick för att betala kände jag mig helt svimfärdig, plötsligt började allt snurra och jag var tvungen att slå mig ner på en soffa för att inte rasa ihop. Jag fick hjälp av Fredrik och en sköterska in i ett tomt undersökningsrum och fick lägga mig på en säng för att vila lite. Troligen så hade upplevelsen av att komma in på avdelningen i kombination med att jag varit så spänd under provtagningen gjort att det blev lite för mycket för mig. När jag legat i en halvtimme kändes det bättre och vi gick direkt till bilen för att åka hem. 

Det hade varit en jobbig och känsloladdad dag för oss båda, så vi var ganska trötta när vi åkte hem. Det enda vi båda kände oss säkra på var att det var skönt att ha den här dagen gjord. Nu fick vi först och främst vänta det första dygnet för att se om det skulle bli ett missfall. Sedan skulle vi redan inom några dagar få besked om vad provet visade. Var det ett positivt besked skulle det komma ett brev på posten. Om det var ett negativt besked skulle vi bli kallade till specialist mödravården i Falun för samtal.

Skrivet av mamma